La Colmiane - Söndag
Eftersom det blåste starka vindar i Alpe Maritime var det inte så många ställen att välja på, vi styrde kosan mot La Colmiane som låg i en dal skyddad mot vinden. Vi hade bestämt att hämta upp Pierre i Vence men när vi nästan var framme tvingades vi vända pga att vägen var avstängd pga ett cykellopp, det blev att vända och istället ta en mycket slingrig väg som via små byar och trånga gränder till slut tog oss till motorvägen norrut. Den var också spektakulär och tog sig fram längs ned i en ravin med branta klippor som lutade sig in över oss. Tillslut var vi framme i La Colmiane-dalen, en grön oas med höga snötäckta berg som stod som skydd mot nordostvinden. Vi började färden upp mot den höga starten men kom inte hela vägen upp pga att snödrivor blockerade vägen. Det blev en lång, dryg promenad för att komma upp till starten. Pierre orkade inte gå upp med oss och det kändes inte bra att flyga på det här stället utan briefing. Andreas, Tobbe och Mats berättade allt det visste medan vi pustade ut och käkade upp matsäcken.
Vi startade i en sydvästslutning i vind som kom in snett från väst (44° 5'44.66"N 7°11'30.19"O). För att ta oss ut i dalen var vi tvungna och passera bakom ett mindre berg till höger i syd, men de andra hävdade att höll man sig bara längs med den snötäckta bergskammen till vänster skulle man inte har något problem med rotorn. Moln byggde på bakifrån och började skymma solen så den termik som styrde upp och skapade startvind började avta, det var hög tid att komma iväg. Tobbe var först i väg. Han fick rätt bra stig redan från start och när han var framme vid kammen till vänster fick han bättre och bättre höjd. Vinden blev svagare och svagare och vi hamnade emellanåt i skugga, vi fick stå och avvakta till vi hade lite startvind. Efter att jag startat var det inte mycket lyft men så fort jag tog mig ut till den solbelysta bergkammen till vänster rullade blåsorna upp. Det var små och hårda fyror, jag ville inte kurva för jag ville inte riskera att komma upp över kammen och hamna i vinden. Jag höll ut från klipporna för att inte riskera stök och flög ut i den gröna dalen i stället. Jag kurvade ett tag vid den låga starten innan jag tillslut fick en bra blåsa och tog mig upp över bergkammarna. Problemet var att jag inte visste var jag skulle ta vägen sedan, jag tittade på solen och på bergssidorna som omgav dalen. Var var det lä? Vilken sida gällde? Det kändes som det säkraste kortet var den sida som låg längst bort från mig. Jag var tvungen att flyga igenom hela dalen i motvinden för att ta mig dit. Jag kom in lågt och kurvade en stund men det var inte riktigt funkis, jag ville inte riskera att tappa så mycket höjd så jag inte kunde ta mig tillbaka till landningen så jag gav upp försöket och flög tillbaka. Det var på hicken att jag nådde fram. Jag frågade Pierre hur dalen fungerade och det visade sig att man kunde flyga överallt. Ingen läsida utan termiken rullade upp längs med sidorna i halvcirkeln som dalen formade. Skum dal! Efter att vi landat allihop - förutom kork-Hasse som lekte glödlampa- satt vi av okänd anledning flera timmar på landningen och väntade på jag vet inte vad innan vi drog upp till låga starten. Vid det laget hade dalen hamnat i skugga och termiken lös med sin frånvaro. Vi packade ihop och åkte hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar