Adios Mexico!

Nyss ankomna till Landvetter dryyyyyyyyyyga 24 timmar efter starten från Vajje.

Hemma!

Mexico, en typisk dag

~7:30 Frukost

Förberedelse

9.50 Uppladdning

10.00 briefing

10.29 dags för start

Flyga

"pick me, pick me"

Vänta på bussen / försmäkta i solen/ insektsföda

13.30 Lunch "på tappen"

14.20 Powernapp

16.00 Kvällsflyg

Vänta på bussen

18.00 [de]Briefing

En tur på sta'n

handla

shoppa

slappa i skuggan

Middag

Buenas noches

Mexico, dag 15

Chaufförernas fest

Ikväll var det dags för chaufförernas grillfest på Tios ranch uppe i bergen. Chaufförerna får inte mycket i lön - 200 kr om dagen för att skjutsa oss upp och ned, fram och tillbaka,  lyfta 35 tunga skärmsäckar upp och ned från busstaket flera gånger om dagen, samt bistå med skärmfluff på starten - så Tio bjuder på grillfest med syftet att samla in dricks till chaufförerna.

Vi bjöds på fantastiskt gott långkokt lamm (enligt Tony lagat i lammagen, men jag tror på bananbladen den serverades i) kyckling, tacos, ris och sallad med vansinnigt smarriga lime-äpplen.

















När det blev mörkt tändes brasan, Tequilan åkte fram, och inspirerade Chilli och Daniel till sångarbravader.

Mexico, dag 12

Nevado de Toluca

På högre höjd än någonsin tidigare

Idag var första dagen på Monarca-tävlingen så vi lät tävlingspiloterna ha El Penon för sig själva och åkte för att bestiga vulkanen Nevado de Toluca eller Xinantécatl "Den nakna herren". Vulkanen betraktas som Mexicos fjärde högsta berg (ibland det femte). Den högsta toppen  Pico del Fraile är 4680 meter hög.

Idag fick inte minibussarna köra fram till  kratersjöarna Lago del Luna och Lago del Sol på ca 4200 m höjd, så vår vandring startade på ca 4150 m vid det vita huset på bilden, och vi fick vandra upp och sedan ned ca 130 höjdmeter för att komma till sjöarna.

Visserligen var det på sina ställen brant och svårvandrat, men det som gjorde det besvärligt var höjden, gick man det minsta lilla för fort fick man huvudvärk, och efter ett tag var man yr i huvudet. Av 14 stycken kom 10 hela vägen upp till toppen, men vid ca 4550 meter övergick vandringen till brant klättring så då tyckte vi andra att det fick räcka.

En äggmacka senare var vi redo för nedstigningen, som gick relativit lätt, även om huvudvärken kom så fort tempot blev för högt.

När vi kom tillbaka ned till sjöarna träffade vi på en polispatrull, och Robert passade på att lifta sista biten. Nisse och jag var dock snabbare tillbaka upp och nedför höjden på våra trötta ben, än Robert som tog den långa bilvägen runt. Linda trodde hon såg i syne när Nisse och jag småsprang nedför berget för att hinna före bilen. Robert hade hamnat mitt i en filmteam som spelade in en instruktionsfilm om polisen, och hade det livat i bussen med söta skådespelerskor och uppsluppna poliser.

Mexico, dag 8

 Luften över starten blir trängre och trängre, det märks att det snart är dags för Monarca tävlingen, antalet piloter blir bara fler och fler.

Robert trivs i kvällstermiken:

I går skördade en lokal pizzeria 4 offer. Två norrmän (kyckling) och en och en halv svensk (pizza resp. pasta) försattes ur flygbart skick under 1-2 dagar. Det framkom även att den australiensare som inte kunde vara med på nyårsfirandet fallit offer för samma restaurang. Pia är matt och trött efter att ha gått på mexikansk bantningskur i ungefär en vecka, och har knappt flugit någonting. 

FELIZ AÑO NUEVO!!!

Det nybildade bandet Valle de Bravos var förband på kvällens [de]briefing. Oscar på trummor, Nisse på minigitarr och Linda sång.